DammPålle

Idag känner jag mig mycket starkare. Det är nästan så att jag vill sätta igång mobilen igen. Men inte riktigt. Jag kommer att vänta tills åtminstone imorgon med. Men fan va gytt det känns att börja må bra igen. Helt fantastiskt. Saknar mina vänner och deras fina telefonsamtal.

Packning, packning, packning hela da´n. Yepp, yepp, så är det. Jag ska börja nu och försöka få med allt som är mitt. Så vi hörs senare.

När jag håller på att packa upptäcker jag hur mycket jag egentligen har. Och lådorna börjar tryta nu. Illa. Men jag får packa färdigt lådorna, fixa nya imorgon och fortsätta då. Man blir rätt trött av att packa faktiskt.

Jag funderar rätt mycket, och jag har nu kommit på att det egentligen inte är så många som kritiserat och dömt mig. Inte om man jämför med hur många vänner jag har. Jag är på bättringsvägen eftersom jag har underbara vänner, och många dessutom, och det räcker med blotta tanken på dem, så mår jag bättre. Jag är ganska lycklig ändå, som har allihop.

Nu ska jag bara räta upp mig lite till för att sedan kunna starta telefonen utan att bryta ihop om det står något dumt. Och inte bryta ihop ifall det står massa snälla saker. Än är jag rätt känslig, vad gäller allt, men snart så. Några dagar till och jag är fit for fight igen, starkare, och då kommer inte någon kunna knäcka mig igen.

Då så, nu är det bestämt. Flyttlasset går på torsdag. Då åker jag ner med alla mina grejer till mamma. Det mesta i alla fall, inklusive Prosit. Så nu är det för mig att börja packa. Det är det jag ska pyssla med hela kvällen tänkte jag. Inte så roligt, men ett måste, och jag vill bara ha det överstökat.

Igår köpte jag en kattlucka till Prosit, så nu ska jag bara 'köpa' någon som kan trixa dit den på dörren. Men jag hittar säkert någon.

Pack-på.

Idag tog jag tjuren vid hornen. Efter ett och ett halvt år gick jag äntligen på 'introduktionsdagen' som är obligatorisk för nyanställda på landstinget. Jag fick höra om Värnamo sjukhus, om hur farligt det är att snusa och röka, om hygien, om sekretess osv osv. Jag halvsov igenom det eftersom det känns som om jag kan det. Dock tog de upp bloggar. Då vaknade jag. Landstinget snackar bloggar liksom. Men det var inte superintressant heller faktiskt. När man arbetar med sekretess får inget skrivas i en blogg som kan blotta en patient eller händelse som övriga inte har att göra med. Det är liksom lite av min egen policy. Hur ofta skriver jag något om jobbet mer än att jag älskar mitt jobb och att psykiatri är mitt stora kall här i livet? Nej, jag tänkte väl det. Så jag kunde lugnt pusta ut. Det här med integritet och sekretess tas på största allvar från min sida, och därför skriver jag aldrig något om jobbet. Såklart tycker jag att det är trist eftersom jag får uppleva så mycket och verkligen älskar det jag gör och hade gärna delat med mig, men nu kommer vi in på det där igen, sekretess, döma andra, kränka någon eller såra någon. Det är lätt hänt i ett yrke med sekretess, och jag vill inte vara orsaken till det.

Med risk att bli tjatig tänker jag än en gång ta upp det här med att döma andra. Vi är ju så himla bra på det i alla situationer. Jag tänkte börja med att lista upp några.

• Bebisar. Känner ni igen det här: "Oh, no! Hon låter sin bebis ligga på magen när den sover. Det kan ju innebära att den inte får upp huvudet och kvävs". Eller: "Oh, no! Hon låter sin bebis ligga på rygg när den sover. Den kan ju kvävas av sina egna spyor". - Ja, alla har vi åsikter om hur en bebis ska ligga.
• En bil som kör förbi i 160 knop. "Va, är det för jävla idiot? - är första tanken.
• Hur man uppfostrar barn, det har vi alla olika åsikter om.
• Impulsivitet i trafiken. Någon som tvärnitar samtidigt som den slänger ut vänsterblinkersen brukar också orsaka tyckande, tänkande och irritation.

I dessa ovan nämnda exempel, finns det oftast en förklaring bakom handlandet. Att bilen körde för fort kanske berodde på att föraren hade en gravid kvinna som höll på att föda bredvid, vad vet vi? De som körde bilen med impulsivitet kom var kanske utan gps och invandrare från länet bredvid. När det gäller barn tror jag att 99% av alla föräldrar vill sina barn väl och handlar på det vis de anser är bäst för deras barn.

Men det är så himla lätt att döma. Speciellt jag hade tyckt att föraren var en idiot som tvärnitade och sedan blinkade. Vi dömer alla, och vi gör det fort. Vi har alltid val, och ställs alltid inför val. Vi kan välja, det kan vi. Men när det gäller känslor, då kan vi inte det längre. Vi kan välja hur vi ska leva, och vi väljer allt vi gör, men känslorna kommer vi nog aldrig att kunna styra över. Man kan aldrig döma en människa för att hon eller han känner på ett visst vis, eftersom det inte finns någon "regel" på hur man ska känna. Om en och samma händelse upplevs av mig, samtidigt som någon annan får uppleva det exakt samma, kommer vi antagligen att reagera och känna på olika vis. Eftersom vi är olika. Det finns ingen "standard-känsla".

Jag hoppas detta inlägg får er att tänka till lite. Döm mig inte för vilka känslor jag har. Nu när jag fått detta sagt känner jag mig lite starkare. Jag är på bättringsvägen, men mobilen kommer inte igång än. Jag måste landa lite efter helgens bravader, men förhoppningsvis i slutet av veckan så ni vet.

Ta hand om varann.

Nu är jag i Småland igen, så ni vet. Försöker se 'Det regnar köttbullar'. Lite svårt när jag gråter för allt. När någon är snäll, när någon är dum. Men för tillfället är läget under kontroll. Inga tårar just nu. Lite te, ost & kex borde trösta lite.

Ta hand om er.

Nu ska jag strax bege mig mot Småland igen. Jag är så trött. Så, jag tänkte om jag kör nu kan jag lägga mig tidigt ikväll.

Jag måste säga att jag mår redan lite bättre. Inte mycket, men lite. Det är skönt att slippa mobilen som en 'plikt'. Jag kan tänka mycket klarare utan att omvärlden stör mina tankar. Så befriande.

Nu ska jag vila en timme eller så, sen sticker jag.

Ciao.

Det är så skönt att ha telefonen avstängd. Jag känner mig så lättad. Den kommer antagligen vara avstängd ett bra tag till. Underbart är det. Äntligen kan jag få sköta mig själv. Det verkar inte finnas någon som gör sig besväret att trakassera mig på mail. Precis som jag anade.

Men, visst är det så, att alla vet bäst och alla är snabba på att döma. Alla vet hur man ska bete sig, hur man ska reda ut situationer och hur man är en bra människa. Alla vet hur man gör. Skillnaden är bara att alla tycker olika. Jag själv tycker inte att man ska stanna i ett förhållande om det inte finns känslor inblandade. Om man gör det så anser jag att man lever en lögn. Man skadar sig själv genom att inte vara lycklig, och man skadar den andre eftersom den kan få någon mycket bättre och ärligare. -Det är så jag tänker. Genom att tänka så, så smiter man inte från något som är svårt. Nej, man ger sig in i något som är svårt. Man kan tycka om en människa väldigt mycket, utan att vara kär. Det gör ont att behöva såra den människan och man är rädd för att bli ovän med den, eftersom man tycker så mycket om den. Finns det någon som vill såra någon man tycker om? I så fall vill jag kalla denne onormal. I mitt tycke då.

Jag håller på med en ny blogg, ännu en gång. Jag vill börja om på nytt. Helt nytt. Jag ser inte denna blogg som lyckad. Jag ser inte mitt liv som lyckat. Jag ser ingenting för tillfället som lyckat. Men jag ska vända denna trend. Jag börjar med en ny blogg, och mitt nya liv kommer sakta men säkert börja vända. Jag har nått botten, och nu är det bara att klättra uppåt igen.

Helvete. Helvete, helvete, helvete. Nu har flera lyckats att knäcka mig idag. Tack så mycket. Jag stänger av min telefon nu på obestämd framtid. Jag ser ingen mening med att ha den igång. Det enda den gör, är att göra mig ledsen. SMS som får mig att gråta. Samtal som får mig att gråta. Några av mina fina vänner har lyckats få upp mig igen, men mestadels gråter jag. Jag gråter och gråter och gråter. Det värsta jag vet. Varför ska jag ha telefonen igång då? Det skadar ju bara mig. Jag känner inte för att ta emot samtal och SMS som får mig att må dåligt. De som vill kan ju följa mig på bloggen, och jag nås på Facebook och mailen. Där kan jag välja på ett annat sätt om jag vill läsa mailet eller inte. Jag tänker inte låta omvärlden knäcka mig hela tiden. Visst, det är slut mellan mig och D, men kan vi få sköta det själva? Varför måste folk runt omkring 'välja sida'? Kan inte omvärlden bara vara neutral? Låt oss själva sköta det här, okej? Det är allt jag begär.

Jag är knäckt. Totalt knäckt. Grattis till er som lyckats med detta. Hoppas ni mår bra nu. Ni har lyckats. Så, nu när ni lyckats kan ni väl låta mig vara? Skicka inga mail som jag inte vill ha. Jag orkar inte det.

Genom att skriva "för att inte såra någon" i förra inlägget var det flera stycken som tog åt sig. Förstår ni nu varför jag inte vill lägga ut något angående känslor? Alla lever i sin egen bubbla, lika så jag, som tror att allt handlar om dem själva. I min bubbla, dvs bloggen, handlar allt om mig. Därför vill jag inte skriva något som kan såra någon annan (menat i pluraaal). Jag tänker inte ge mig in på någon avancerad förklaring, för allt blir ju bara fel då.

Men visst. Ni vill veta hur jag mår. Jag mår skit. Varenda motgång blir som två och jag isolerar mig med de som jag tycker mest om. Jag har underbara vänner som stöttar mig, och det behöver jag. Jag trivs inte någonstans. Jag vill ha ett jobb så jag kan flytta neråt igen. Har jag det? -Nej. Jag måste vara kvar i Småland pga jobb till och med oktober. Himla bra jobb förövrigt, men jag har ju inte möjlighet till att sköta mig själv. Jag är hela tiden beroende av någon annan, vilket jag inte alls gillar. I november börjar mitt nya liv och då kanske jag kommer på fötter igen. Men, till dess, kan ni ha lite överseende vad gäller mitt humör då? Hade varit underbart. Det ska vara kul att blogga, men för tillfället har jag börjat tvivla.

Visst är det trevligt med många läsare. Frågan är ju bara varför jag har läsare. Själv tycker jag att jag är fruktansvärt rolig och kan läsa min egen blogg tusen gånger om. Egoist - javisst! Tydligen håller majoriteten inte med mig. Nej, fler och fler faller in på bloggen så fort jag råkar stava ordet s-i-n-g-e-l på Facebook. Om det nu är så att folk är så himla nyfikna och tror att jag ska skriva hur mitt hjärta blöder, eller någon form av roman-liknande bok om hemliga förhållande med svartsjuka som leder till döden osv osv, så kan ni sluta läsa nu.

Jag tänker inte gå in på mitt mående under denna period. Dels för att inte såra någon och dels för att alla har faktiskt inte med det att göra. Det är bara mina vänner som har tillgång till mitt mående, och så kommer det förbli. Förutom när jag någon gång är utom mig av lycka och framgång, när pengarna strömmar in och jag bor i en sju-miljoners-villa vid havet med sju ungar och lyckligt gift. Då ska ni får veta hur jag verkligen verkligen mår. Men inte nu. Bara så ni vet liksom.

Blogg.se säger för övrigt att ordet "mående" inte finns - men ni fattar vad jag menar.

Hemma hos mamma. Äntligen. Jag och lillasyster sitter och kollar i IKEA-katalogen. Vi funderar på att åka dit imorgon. Det hade varit sååå roligt. Men jag kommer säkert köpa massa som jag ändå inte har någonstans att ha. Så det är frågan, ska vi eller ska vi inte?

Igår på efter-semester-festen sa Daniel något himla roligt. Vi pratade om att män inte kan göra två saker samtidigt. Efter några öl mumlar Daniel fram: "Nej, jag kan inte göra två saker samtidigt. Jag kan bara göra en sak samtidigt."
-Det var nog det roligaste jag hört på länge. Guuud va jag skrattade.