DammPålle

Nu sitter jag här, väntandes på min broder. Orolig är jag också. Det är mörkt ute, inget vildstängsel och många djur ute så här dags. Mamma kör honom och hon har fått för sig att köra hela vägen hem inatt också. Det känns inte bra. Det känns inte alls bra. Som om jag ens skulle haft en chans att sova normalt i natt. Tror inte det, jag. Jag sover aldrig bra, och det gör jag definitivt inte när jag vet att mamma ska köra två timmar i mörkret. Hemska tanke. Att hon inte stannar och kör i morgon bitti istället. Dumma hon. Förstöra min natt på det där viset. Nåja, vad har jag att säga till om? Nu ska jag invänta dem och göra ett sista tappert försök till att få henne att stanna tills imorgon.